Hej vi vill ju såklart bli jätte kända med denna bloggen olch fåä flera tusen läsare , och därför ber vi er, sprid vår blogg! för vi älskar varkligen er som läser vår blogg ni är helt unika, speciellt ni som kometerar och undrar mycket, bloggen blirså mycket roligare då ! så ett stort tacxk till er extra!

SÅ SNÄLLA VI BER ER: SPRID VÅR BLOGG PÅ: FACEBOOK, ERA BLOGGAR, OM NI HAR NÅN HEMSIDA, PÖÅ ER SKOLA, PÅ ERAT JOBB, TILL ERA KOMPISAR! JAAA,, TILL DE NI VILL TILL HELT ENKELT! TACK FÖR DETA MEDELANDE!

KRAM // A & W   

HAHA FAKE!

Hej, detta bestämmer man ju självklart själv såklart. Men OFTAST blir manga 'personerna'' ''bättre'' tycker jag när näsorna inte är så synliga att man gör t.ex två prickar eller nått annat lite mer försiktigt för JAG tycker att om man gör en sånn n äsa man gör när man målar vanliga personer så blir det inte manga för mig, men det är ju såklart olika, Hur tycker ni manga näsor ska se ut? KOMENTERA!

KRAM // A   

Kram// A    

Anime uppstod som en parallell inom filmen till manga, som är japanska tecknade serier. Produktionen av animerad film tog fart på allvar i Japan under sent 1960- och -70-tal. Redan under denna tid vann den popularitet utomlands, främst i Frankrike och Italien. Även om barn och ungdomar alltid har varit huvudmålgruppen för animeindustrin som helhet, är det ändå en ganska stor del av utbudet som även eller uteslutande riktar sig till vuxna. Denna sida av animen har inte vunnit spridning utanför Asien förrän under 1990-talet. En svensk publik kom för första gången i kontakt med vuxenanime genom brittiska Manga Video. Detta gav upphov till uttrycket "Mangafilm", vilket en viss grupp av animeintresserade individer förklarade som felaktigt. Detta går dock att diskutera eftersom det brukade kallas för Manga-eiga (Manga-film) före 80-talet då termen "anime" myntades. En enskild animationsstudio som har betytt mycket för animens utbredning i väst är Studio Ghibli vars filmer Spirited Away, Princess Mononoke, Det levande slottet med flera har blivit mycket uppmärksammade och prisbelönta både i Europa och USA. Animeterminologin skiljer sig på ett avgörande sätt från den rörande övrig film, eftersom den är på japanska. En röstskådespelare kallas till exempel för seiyū, och en sjukligt intresserad animefantast för otaku (se: Missbruk). Denna terminologi används dock mest av inbitna västerländska nördar och skall inte ses som ett måste i stället för de svenska motsvarigheterna. Det har debatterats huruvida anime som lånord bör stavas med accenttecken (således "animé"). Detta är ett engelskt (och franskt) system för att hindra uttal med stumt slut-e av japanska ord. Även sake stavas ofta med accent i svenskan av denna anledning. Båda fallen är missledande, eftersom det ger intrycket av en lång vokal som i "entré". Stavningen "anime" är helt i enlighet med japanernas eget sätt att transkribera japanska tecken till latinska språk (se romaji).

// A   

Anime uppstod som en parallell inom filmen till manga, som är japanska tecknade serier. Produktionen av animerad film tog fart på allvar i Japan under sent 1960- och -70-tal. Redan under denna tid vann den popularitet utomlands, främst i Frankrike och Italien. Även om barn och ungdomar alltid har varit huvudmålgruppen för animeindustrin som helhet, är det ändå en ganska stor del av utbudet som även eller uteslutande riktar sig till vuxna. Denna sida av animen har inte vunnit spridning utanför Asien förrän under 1990-talet. En svensk publik kom för första gången i kontakt med vuxenanime genom brittiska Manga Video. Detta gav upphov till uttrycket "Mangafilm", vilket en viss grupp av animeintresserade individer förklarade som felaktigt. Detta går dock att diskutera eftersom det brukade kallas för Manga-eiga (Manga-film) före 80-talet då termen "anime" myntades. En enskild animationsstudio som har betytt mycket för animens utbredning i väst är Studio Ghibli vars filmer Spirited Away, Princess Mononoke, Det levande slottet med flera har blivit mycket uppmärksammade och prisbelönta både i Europa och USA. Animeterminologin skiljer sig på ett avgörande sätt från den rörande övrig film, eftersom den är på japanska. En röstskådespelare kallas till exempel för seiyū, och en sjukligt intresserad animefantast för otaku (se: Missbruk). Denna terminologi används dock mest av inbitna västerländska nördar och skall inte ses som ett måste i stället för de svenska motsvarigheterna. Det har debatterats huruvida anime som lånord bör stavas med accenttecken (således "animé"). Detta är ett engelskt (och franskt) system för att hindra uttal med stumt slut-e av japanska ord. Även sake stavas ofta med accent i svenskan av denna anledning. Båda fallen är missledande, eftersom det ger intrycket av en lång vokal som i "entré". Stavningen "anime" är helt i enlighet med japanernas eget sätt att transkribera japanska tecken till latinska språk (se romaji).

// A